Home / Kultur / Teater / Jag ångrar ingenting – men jag skulle behöva leva om mitt liv

Jag ångrar ingenting – men jag skulle behöva leva om mitt liv

På 1950-talet var Hariette Garellick en av Sveriges mest uppskattade skådespelare. Hon framträdde på stadsteatrarna runtom i landet tillsammans med våra största teatermänniskor. I början på 1960-talet följde hon kärleken och flyttade till Los Angeles.

Idag är Hariette Garellick Deutsch en alldeles förtjusande äldre dam med hälsan, humorn och det närmast fotografiska minnet i behåll. Hon bor i Beverly Hills, i en välbevarad gammal lägenhet med knarrande trägolv och högt i tak och med väggarna täckta av fragment från hennes innehållsrika liv: Foton på barn och barnbarn, tavlor hon målat och tidningsartiklar från hennes tid som skådespelare.

Hon både skrattar och skakar på huvudet när hon ser tillbaka på allt det som varit och alla de tillfälligheter som bidragit till att livet tagit nya, oväntade vändningar. Att hon, som mer eller mindre fick knuffas ombord på båten till Amerika, skulle tillbringa mer än halva sitt liv i Los Angeles hade hon aldrig kunnat föreställa sig. Och att hon, som levde för sitt yrke, skulle lämna sin älskade teaterscen för gott skaver fortfarande lite i hjärtat.

Det är inte så att hon ångrar de val hon har gjort, inte alls. Hon är tacksam för allt livet gett henne: en älskad make, två fina barn och så barnbarnet förstås, nio-åriga trummisen Sophia. Maken Sheldon är borta sedan många år, men barn och barnbarn är friska och själv mår hon också bra, konstaterar hon. Mer än så kan man inte begära.

Men ändå. De senaste månaderna har hon börjat rensa i sina lådor och det är med blandade känslor hon bläddrar bland alla gamla foton och artiklar som hennes mor klippt ut och sparat. Många roliga minnen kommer tillbaka, men hon känner också ett stänk av vemod över att hon inte hann ”bli klar” med teatern, att det var så mycket hon hade velat göra som aldrig blev av.
— Jag tror att man skulle behöva leva om sitt liv. Jag tror inte på att man kommer tillbaka, men det skulle vara roligt, för jag är liksom inte färdig.

Hariette växte upp i Göteborg tillsammans med föräldrar och fem äldre syskon. Hon målade och dansade balett på Svenska balettskolan i Göteborg, men det var när hon började med teater som hon kände att hon hittat rätt. Nyss fyllda 18 kom hon in på Göteborgs stadsteaters elevskola och teatern tog över allting annat.

Harieete i rollen som Drömflickan vid Helsingborgs stadsteater, tidigt 50-tal

Hariette i rollen som Drömflickan vid Helsingborgs stadsteater, tidigt 50-tal

Genombrottet kom 1948 vid Stadsteatern Norrköping-Linköping med pjäsen Dagar på ett moln, där hon spelade mot Gerd Hagman och med Johan Falck som regissör. Därefter följde komedin Av barn och dårar tillsammans med Håkan Westergren, en föreställning som fick tidningarna att ösa lovord över hennes ”gnistrande scentemperament” och sätt att spela komedi så att”det dammade om Linköpings teaters ålderstigna tiljor.”

Hon levde för sitt yrke och när vännerna föreslog att hon skulle åka på semester till USA sa hon nej tack; det hade hon varken tid eller lust att göra. Men vännerna gav sig inte och till sist bokade hon en biljett. Bara för att genast ångra sig igen.
— Gör det inte, sa försäljaren när hon kom in på resebyrån för att boka om Amerikaresan till Mallorca. ”Gör det inte, sov på saken. ”
— Det har jag redan gjort, sa Hariette, men fann sig snart ståendes ute på trottoaren med biljetten kvar i handen. Två veckors semester i Amerika väntade.

I maj 1960 åkte hon så först till New York och därefter vidare till Los Angeles, där skådespelaren och fotomodellen Gita Hall välkomnade henne. De sociala tillställningarna avlöste varandra och på en av dem träffade Hariette en man som hette Sheldon Deutsch. Mr. Deutsch följde henne hem och lovade att han snart skulle komma och besöka henne i Sverige.

Till hennes förvåning dök han upp några månader senare och så gick det som det gick. Han friade, hon tackade ja och de började planera för ett enkelt bröllop i Paris påföljande sommar. De kom också överens om att bosätta sig i Sverige till en början. Sheldon, som var framgångsrik läkare och forskare, skulle inleda ett samarbete med forskare på Karolinska Institutet, och Hariette hade just skrivit på ett flerårigt kontrakt med Stockholms stadsteater.

Då blev Sheldons mamma, som var bosatt i i södra Frankrike, plötsligt allvarligt sjuk och flögs i all hast tillbaka till Los Angeles. Bröllopet i Paris ställdes in och efter att blivit åthutad av sin egen mor för att vara en dålig fästmö som inte stöttade sin blivande make, tog Hariette tjänstledigt från teatern och följde efter.

Hariette_Sheldon_nygiftaDet skulle bara bli en tillfällig vistelse, men inom bara någon månad hade Sheldons mor avlidit, Sheldon och Hariette gift sig och flytten till Sverige ställts in.När Hariette tänker tillbaka på den tiden så kan hon inte säkert säga vad som hände. Hon tänkte att de skulle flytta till Sverige så småningom, men det kom hela tiden annat emellan och det blev aldrig så.
— Min käre make var väl mer högröstad än jag säger hon och skrattar. ”Han kunde vara mycket övertygande.”
— Jag är också sådan att jag bara kan göra en sak i taget om jag ska göra det ordentligt. När jag arbetade på teater så gjorde jag inget annat, jag gifte mig aldrig. Jag var 35 när jag gifte mig och fick min dotter när jag var 37, min son när jag var nästan 40. Och det var ju ovanligt på den tiden.

Det nygifta paret bosatte sig i en ståtlig villa strax utanför Los Angeles och Hariette fann sig snart tillrätta i sitt nya land. Hon lärde sig engelska, tog hand om hem och representation och inom ett par år kom dottern Leslie och lite senare sonen Erik. Banden till teatervärlden behöll hon genom sitt engagemang i American National Theater Association (ung. Amerikanska Teaterförbundet), där hon ledde arbetet med att samla in pengar till verksamheten. Hon tog också initiativ till att sprida teaterverksamhet till barn som vanligtvis inte hade tillgång till kultur.

Hariette trivdes med en fullspäckad vardag med barn och ett aktivt socialt liv, men förlusten av det hon lämnat bakom sig gjorde sig ofta påmind. — Jag hade en återkommande dröm där jag inte kunde hitta mitt rollhäfte. Jag sprang omkring på en teater, jag tror det var i Malmö, knackade på varje logedörr och frågade, ’Är det någon som har sett mitt manus, jag kan inte hitta mitt rollhäfte.’ Och jag sprang och sprang och ridån skulle gå upp och jag hade inget rollhäfte och det drömde jag natt efter natt efter natt.Kreativiteten sökte sig så småningom nya vägar.

När barnen blev större och Hariette hade mer tid till förfogande fick teaterdrömmarna liv igen. Hon började studera regi, fick ett positivt mottagande på de föreställningar hon regisserade och kände återigen att hon hittat hem.

Då ville livet ännu en gång annorlunda. Bara drygt 60 år gammal insjuknade Sheldon och Hariette, som ville finnas till hands för honom, fick svårt att hinna med sin nya passion. På så vis kom det sig att hon istället återupptog målandet. Gott om plats för en studio hade hon i deras stora hus och där kunde hon arbeta i närheten av sin man som vårdades hemma.
Hariette hade stora framgångar även som konstnär. Hon ställde ut och sålde sina tavlor runtom i USA och den återkommande mardrömmen om det försvunna rollhäftet upphörde äntligen. Ändå har hon aldrig sett på sitt konstnärskap som ett yrke. ”Mitt yrke är skådespelarens”, säger hon bestämt. Målandet kände hon aldrig att hon behärskade på samma sätt som teaterscenen, även om hon inte riktigt insåg det då. Hon jobbade jämt och fäste ingen större vikt vid allt det positiva som skrevs och sas om hennes skådespelartalang.
— Jag har inget födgeni, konstaterar hon och skrattar gott. ”Jag önskar att jag hade förstått det då, att jag faktiskt var duktig och fick så mycket beröm. Men jag gjorde inte det.”

Hennes mamma brukade säga åt henne att vara stolt över sig själv, att sträcka på sig när hon fick komplimanger, men Hariette minns att hon hade svårt för det. Hon kände att hon, som var mörkhårig och brunögd, inte riktigt passade in i ”de svenska sommarhagarna.” Och den där jämförelsen som en äldre släkting gjorde mellan henne och en blond och blåögd liten kompis för många år sedan – ”Ja, Hariette är ju inte söt, men hon är käck ändå” – minns hon fortfarande tydligt.

Genom åren har Hariette hållit kontakt med vänner och kollegor från teatervärlden. I en kartong ligger breven från Gunnel Broström, Ingrid Thulin, Inga Tidblad och Max von Sydow och besöken till och från Sverige har varit många.  Den senaste resan gjorde hon sommaren 2011 och det blev nog också den sista. Alla i hennes generation är borta nu, både släktingar och vänner; det finns inte längre någon kvar att hälsa på.Hemma i Los Angeles njuter Hariette av värmen och vardagen och i ateljén står målarpenslarna fortfarande framme.

Så mycket målande blir det dock inte just nu, istället har hon påbörjat nytt projekt. Hon har redan tidigare skrivit ner mycket av det som hänt henne genom åren och nu vill hon på allvar komma igång med att skriva sitt liv. Inte minst vill hon berätta om sina judiska föräldrar som flydde undan förföljelserna i Ryssland i början av 1900-talet. Och så blir det förstås också ännu ett återvändande till teatervärlden – hon har mycket att berätta.
— Åh, det är en så lång historia, säger hon om hennes inhopp i filmvärlden, om relationen till Ingmar Bergman och mycket annat.  ”Jag måste ju spara något till boken också.”Hon vet redan vad den ska heta, nu ska hon bara finna tid att skriva den också.

Text & foto: Ingegerd Landström

 

Leave a Reply