Bergman, bröd och skådespel

Snart packar Demon Theater väskorna för att återvända till Bergmanveckan på Gotland. Möt Anna Lerbom och Michael Moon, det svensk-amerikanska paret som vill sprida Ingmar Bergmans verk i teaterform, till Angelenos och till den övriga världen.

“@demontheater: A grant has been awarded. See u in Sweden n Chicago.”

Tweeten rullar in en tisdagsförmiddag i slutet av april och jag utropar “Yes!” för mig själv. Jag vet att det är efterlängtade nyheter för Anna Lerbom och Michael Moon, det äkta paret som står bakom Demon Theater: pengarna som just trillat in innebär att de kan framföra sin kommande pjäs på TUTA teatern i Chicago till hösten. Det innebär också att de för andra året i rad får möjlighet att köra sin föreställning på Teater Laterna Magica på Fårö under sommarens Bergmanvecka. Förra året bjöd de in sig själva; det behövde de inte göra i år.

Några dagar tidigare träffar jag Anna Lerbom på ett kafé i Hollywood. Michael är på jobbet, annars skulle han också ha varit med. Vi har setts flera gånger tidigare och jag är nyfiken på hur det går för dem, vad de gör just nu.

En stor del av vårt samtal kommer att handla om just pengar. Om beskedet de väntar på (och som just kom); om att hitta sponsorer, om att skriva ansökningar, om att inte få svar på ansökningarna, om att inte ge upp och om att få ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna finansiera allt det där konstnärliga som de egentligen vill ägna sig åt.

Tankarna på att bilda ett eget teatersällskap har funnits hos Anna och Michael nästan ända sedan de träffades på en teaterscen i Los Angeles för tolv år sedan. Då hade Michael nyligen flyttat till Los Angeles efter flera års studier och jobb inom New Yorks teatervärld, fast besluten att pröva på nya utmaningar i en ny stad. Anna, å andra sidan, var på väg bort. Hon hade just avslutat fyra års studier vid Lee Strasberg Theatre and Film Institute i West Hollywood och planerade för flytten tillbaka till Sverige; hon skulle bara göra ett sista scenografjobb åt en kompis innan hon gav sig av.

De träffades, Anna ställde in Sverigeflytten och sedan dess har de fortsatt att arbeta med olika teatersällskap runt om i Los Angeles, både på och bakom scenen. Allt oftare funderade de på om de kanske skulle kunna göra något eget.

Funderingarna blev mer konkreta under ett besök på Bergmanveckan på Fårö sommaren 2007. Anna och Michael såg filmen ”Djävulens öga” och konstaterade: ”Det här kan fungera, det här kan bli en bra första pjäs att sätta upp. Nu gör vi det!”

Tillbaka i Los Angeles startade Anna och Michael teatergruppen Demon Theater, efter demonregissören själv. Anna började översätta texter, skådespelare tillfrågades, man jobbade fram en scenversion tillsammans och i maj 2010 var det så dags för världspremiär av ”The Devils Eye.”

Att det blev just Bergman är möjligtvis amerikanske Michaels förtjänst mer än Annas, så gotländska hon är. När Anna växte upp ville hon bli som Nils Poppe; Bergman, han var bara den där farbrorn ute på ön – grannen – som spelade in filmer. Tämligen ointressant.

Michael å andra sidan är sedan länge en inbiten Bergmanälskare. Språket, och den känsla filmerna förmedlar, tilltalar honom och han hittar mänsklig styrka och humor i de mest allvarsamma av Bergmans verk.

Via Bergman hittade Michael vidare till August Strindberg, och detta, i kombination med flera Gotlandsbesök tillsammans med Anna, har varit hans ingång till svensk kultur och historia.

Den amerikanska entusiasmen har smittat av sig och tillsammans med Michael har Anna börjat se med nya ögon på det som hon har vuxit upp med och ofta tagit för givet.

Teater, historia, mat, konst, samtal: Med Ingmar Bergmans verk som övergripande tema vill Anna och Michael skapa ett kulturcentrum med vidöppna dörrar. Konst på väggarna, ett kafé som serverar svensk mat, gott om plats att träffas och umgås; Demon Theater ska vara en samlingspunkt och en gemenskap där alla, oavsett yrke, nationalitet eller storlek på plånboken ska känna sig välkomna.

– När du går på teater får du oftast en ostbricka och lite vin i pausen om du har tur. Men det är allt; när pjäsen är slut går alla ut på gatan och sprids åt olika håll. Vi vill skapa en plats där publiken stannar kvar efter föreställningen, äter en bit mat tillsammans, pratar om vad man sett och delar med sig av sina upplevelser med varandra.

De fyra åren med Demon Theater har varit fulla av utmaningar för Anna och Michael. Att driva ett litet teatersällskap med allt vad det innebär, såväl konstnärligt som administrativt och dessutom i kombination med heltidsjobb och skrala resurser, kräver vilja och målmedvetenhet och, inte minst, en passion för det man gör. Det har varit många upp- och nedgångar längs med vägen och emellanåt funderingar på om det verkligen ska gå, om det verkligen är värt det.

Vad är det som får er att fortsätta även när det känns tungt, när det inte går framåt och det inte finns några pengar? När andra kanske skulle ha lagt av?

– Det måste vara nån form av hjärnskada tror jag.

Anna säger det helt sakligt, utan att fundera en sekund och efteråt skrattar hon inte på det där sättet som man gärna för att ta udden av ett uppenbart osant eller överdrivet uttalande. Hon berättar att hon velat bli skådespelare sedan hon var fyra år: ”Jag kan inte göra nåt annat. Jag är inte bra på nåt annat”.

All hjälp de fått längs med vägen har förstås också bidragit till att Demon Theater kommit så här långt . Vänner, kollegor och bekantas bekanta har trott på dem, stöttat när det gått tungt, donerat saker och bakat kakor till loppmarknader och läst och kommenterat texter. Inte minst har det senaste två årens ekonomiska stöd från Barbro Osher Pro Suecia Foundation bidragit till att de kunnat se hoppfullt på framtiden.

Nu känner Anna att allt det arbete de lagt ner på att förverkliga sina visioner om vad Demon Theater ska vara och göra börjat ge resultat. De börjar får mer uppmärksamhet, de får inbjudningar om att gästspela på både lokala och internationella teatrar och teaterfestivaler, och de hittar nya spännande teatermänniskor att samarbeta med.

Kommande föreställning, som de just nu repar på hemma i vardagsrummet tillsammans med en hund, tre katter och så grannen som dyker upp med mat ibland, utgör en slags hybrid mellan två svenska giganter: Bergmans monolog, En själslig angelägenhet, ska kombineras med Strindbergs, Den starkare. Anna Lerbom spelar kvinnan som samtalar med sin avlidne make i Bergmans pjäs; skådespelarna Nina Sallinen från Finland och Inessa Gunther från Ryssland framför Strindbergs dialog.

Tack vare de färska pengarna kan de nu flytta in repetitionerna till en teaterscen. Det blir några föreställningar här i Los Angeles i slutet av maj och sedan är det planeringen inför Bergmanveckan och föreställningarna där som tar över. Budgeten är tight; precis som förra året ställer Anna Lerboms mamma upp med mat och boende för de besökande skådespelarna. Den här gången hoppas Anna att de ska kunna betala för sig.

Text: Ingegerd Landström

Foto: Bobi Pierce