I flera decennier har Los Angeles kallats för ”USA:s gänghuvudstad”. Idag minskar brottsligheten och lokala organisationer som Homeboy Industries strävar efter att ge gängmedlemmar ett alternativ till våld och kriminalitet.
”Dagens viktigaste stund”
Det är måndag morgon, klockan är nio och i entréhallen till Homeboy Industries huvudkvarter i downtown Los Angeles har ett femtiotal anställda och volontärer samlats till dagens första möte. Det är trångt, hälsningar på spanska och engelska avlöser varandra och en svag doft av kaffe från intilliggande Homegirl Café letar sig fram genom lokalen.
Mitt i rummet står Gregory Boyle, rund, med vänlig uppsyn och välansat vitt skägg, och småpratar. Father Boyle är jesuitprästen som en gång grundade Homeboy Industries och här är han den självklara medelpunkten. Nästan alla går fram, byter några ord och ger honom en kram innan de slår sig ner i väntan på att mötet ska börja.
Father Boyle kallar morgonmötena för ”dagens viktigaste stund”, en kvart som sätter tonen och bidrar till sammanhållningen i den brokiga församlingen. Idag inleder han med att gratulera alla till lördagens lyckade evenemang. Homeboys årliga 5-kilometerslopp ”Every Angeleno Counts” (Varje Angeleno räknas) är en av organisationens största evenemang för att samla in pengar och i lördags räknade man in över 3000 deltagare.
Jubel och applåder utbryter, sedan vandrar mikrofonen vidare mellan händerna. Någon drar dagens schema, caféföreståndaren meddelar lunchmenyn, en tredje person berättar om sitt samarbete med en amerikansk biståndsorganisation på temat ”Konstens makt”.
Mötet avslutas med en bön som leds av en av en liten kille i sju-årsåldern som fyller år idag. Snabbt och lite tystlåtet, sådär på sju-åringsvis, ber pojken en kort bön, tackar för tårtan som står och väntar på att skäras upp, för att han får vara där och för att Homeboy har gett hans pappa ett jobb.
Från gänghuvudstad till förebild
Los Angeles, Kalifornien. Känt för solblekta stränder, palmkantade gator och glamorösa filmstjärnor, men också för sin våldsamma gängkultur. Gator och områden i Los Angeles präglade av fattigdom, våld och droger, där kriminella gäng för krig mot varandra och där en tag på fel vägg, eller en våghalsig genväg genom fiendekvarter, kan kosta en människa livet.
Under 1980- och 1990-talet utpekades Los Angeles som ”USA:s gänghuvudstad”, med fler gäng och gängrelaterade mord än någon annan amerikansk stad. De senaste åren har dock utvecklingen börjat gå åt ett annat håll. Polisens statistisk från 2013 visar att den gängrelaterade brottsligheten i Los Angeles minskade med nästan 50 procent mellan åren 2005 och 2013. Antalet gängrelaterade mord under samma period minskade med drygt 60 procent. Anmärkningsvärda siffror som gör att Los Angeles idag ses som en förebild i arbetet med att förebygga och minska gängbrottslighet, med metoder som exporteras till andra städer, både inom USA och utanför landet.
Professor Jorja Leap vid University of California Los Angeles, UCLA, är antropolog och har forskat om Los Angeles gängliv i drygt 20 år. Hon menar att de senaste årens positiva utveckling främst beror på ett ökat samarbete mellan polis, myndigheter och olika lokala organisationer som arbetar med gängrelaterade problem.
Under 1980- och 90-talen bekämpades gängen nästan uteslutande med hårdföra polisiära medel. Fler arresteringar och längre fängelsestraff ansågs vara de mest effektiva metoderna i ”kriget” mot de kriminella element som gängen bestod av och som skulle ”utrotas”.
Den här synen har till stor del förändrats, menar Jorja Leap. Ingen tror längre att Los Angeles kan arrestera bort gängen och idag jobbar man mycket med förebyggande arbete, i syfte att göra lokalsamhällen mer motståndskraftiga mot gängverksamhet.
En särskild avdelning som verkar under borgmästaren, The Gang Reduction and Youth Development, GRYD, har identifierat 14 särskilt utsatta områden dit många av insatserna koncentreras och där polis, myndigheter och lokalt förankrade organisationer samarbetar för att åstadkomma förändringar. En viktig del av arbetet består i att minska rekryteringen av barn och ungdomar till gängen. Förbättrade skolor, vettiga fritidsverksamheter och stöd till ensamstående föräldrar är bara några av de områden som prioriteras.
Som en del i den här utvecklingen kan man också skönja en förändrad syn på vad en gängmedlem ”är” och hur gängverksamhet kan bemötas. Bilden av gängmedlemmar som kriminella element att utrotas har blivit betydligt mer nyanserad, och det finns en större tilltro till organisationer som på olika sätt stödjer människor som vill lämna livet på gatan.
En av de organisationerna är Homeboy Industries, vars arbete med gängmedlemmar var mycket kontroversiellt i slutet av 1980-talet. Idag ses Homeboy som en starkt bidragande orsak till den minskade gängbrottsligheten i Los Angeles, med en verksamhet och filosofi som blivit en förebild både i USA och på andra håll i världen.
En ny chans i livet
— Okej, nu börjar jag prata, säger min guide, 20-åriga Jessica, där vi sitter vid ett bord utanför Homegirl Café. Vi skulle egentligen ha inlett rundturen i trädgården som ligger runt hörnet, men en skolgrupp hann dit före oss så vi får vänta en stund. Homeboy Industries har många besökare; de guidade turerna som erbjuds tre gånger om dagen, måndag till fredag, är ofta fullbokade och deras hemsida rekommenderar bokning två veckor i förväg för att man säkert ska få plats.
Jessicas berättelse, olika variationer av den, är vanlig bland de unga människor som söker sig till Homeboy. Född i Mexiko, uppvuxen utan pappa i ett gängtätt område i South Central Los Angeles, utsatt för sexuella övergrepp av sin styvfar, utkastad hemifrån och från skolan och tidigt drogmissbruk. Hemlös och utan kontakt med sin familj gick hon med i ett gäng när hon var 15 år gammal.
— Jag kommer ihåg en gång när jag var kanske tio, jag såg min styvpappa ligga där. Och jag tänkte att en dag ska jag ha ett gäng killar med mig och jag ska ha en pistol och döda honom. Så arg var jag. Det hatet och den längtan, det var därför jag gick med i ett gäng. En dag skulle jag ha någon som tog hand om mig. En homeboy.
Jessica har varit på Homeboy Industries i drygt ett år nu och i hennes arbete ingår att hålla kontakten med personer som sitter i fängelse och deras anhöriga. Hon har återupptagit kontakten med sin mamma, hjälper sina struliga bröder så gott det går och av tatueringarna på ansiktet, armarna och händerna syns nästan ingenting. Tillsammans med fästmannen Eddie väntar hon barn, en liten flicka som ska komma i början av nästa år.
Det var svårt att lämna gänget, konstaterar hon. Det var den enda familj hon hade under många år och det kändes som ett svek mot dem att gå. Men hon vet vad hon förlorar om hon återvänder och hon har börjat ta hand om sig själv nu, se sitt eget värde.
— Jag är här därför att, som G säger, vi är värda det. Vi är också viktiga, vi är någon. Och jag börjar känna det nu.
En präst på cykel i skottlinjen
År 1986 började en 32-årig Gregory Boyle sin tjänst som kyrkoherde i den lilla katolska församlingen Dolores Mission i östra Los Angeles. Området var fattigt med hög arbetslöshet och med den största koncentrationen av gäng i hela Los Angeles. Inom en yta på bara några kvadratkilometer fanns åtta aktiva gäng, bestående av mellan 50 och 80 beväpnade tonåringar och unga vuxna.
I boken G-Dog and the Homeboys berättar Los Angeles Times-journalisten Celeste Fremon om Father Boyles första kontroversiella år i Dolores Mission. Tvärt emot den rådande synen på gängmedlemmar som kriminella element, väljer Father Boyle att bjuda in dem till församlingen. Likt en miniversion av ”Föräldrar på stan” cyklar han runt i kvarteren på kvällarna, bryter upp bråk, ställer sig i skottlinjen när det behövs och blir så småningom ”Father G”, ”G-Dog”, eller helt enkelt ”G” med killar och tjejer som lärt sig att inte lita på någon utanför det egna gänget.
Församlingens första konkreta projekt blir att öppna en skola i kyrkans lokaler för de gängmedlemmar som blivit avstängda från den vanliga skolan. Father Boyle börjar också anställa ungdomar för att göra jobb i kyrkan. Rensa ogräs, måla staket, laga tak – allt för att få bort dem från gatan och ge dem ett alternativ till att dra in pengar på droghandel. Viljan att hjälpa till är betydligt större än de ekonomiska förutsättningarna och Celeste Fremon berättar om hur en anställd i kyrkan beskriver deras arbete efter den nya kyrkoherdens ankomst.
— När vi i församlingen behövde lösa ett problem brukade vi fråga oss, ”Vad skulle Jesus ha gjort”? Nu, sedan Greg kommit hit, frågar vi bara, ”Vad skulle Jultomten ha gjort”?
När jobben tar slut i kyrkan startar församlingen en organisation, ”Jobs for Future” som syftar till att förmå företag att anställa före detta gängmedlemmar mot att församlingen betalar deras löner. I början av 1990-talet köper man ett gammalt bageri och startar det första egna företaget, Homeboy Bakery. En maskin för att tillverka tortillas införskaffas och nu, med flera företag inom organisationen, byter man namn och blir Homeboy Industries.
”Jobs, not jails”
Hector Verdugo är vice verkställande direktör på Homeboy Industries och jag sitter med när han tar emot dagens första besökare, en man i 25-årsåldern. Mannen berättar kortfattat sin historia – nymuckad från fängelset, vill bort från ett hårt gängliv, son med funktionsnedsättning som han vill ta hand om, behöver ett jobb.
Hector frågar om missbruk, om han är aktiv i ett gäng och berättar om jobbträningen som Homeboy erbjuder.
— Jag vet inte. Tror du jag kan få jobb? De kommer ju att flippa ut över de här. Mannen snuddar vid tatueringarna i ansiktet.
— Inga problem, det tar vi hand om. Var mer har du dem? I nacken? På armarna? Du får tid för att ta bort dem på en gång. Vi ses på fredag igen, då blir det introduktion och drogtest, okej?
Grundbulten i Homeboys verksamhet är ett 18 månader långt arbetsträningsprogram. Deras filosofi, lika aktuell nu som när Greg Boyle cyklade omkring på gatorna i slutet av 1980-talet, är att vägen ut ur gänglivet går via ett arbete: ”Inget stoppar en kula lika effektivt som ett jobb”.
När man kommit in på programmet och gjort drogtest (samt genomgått drogbehandling om det behövs), placeras man i ett av de företag som Homeboy driver. I Homeboys egna lokaler finns ett bageri, ett café och ett tryckeri. Homeboy säljer också sina produkter på ett tiotal farmers markets, och driver restauranger i City Hall och på Los Angeles internationella flygplats, LAX.
Samtidigt som man arbetar kan man ta del av den övriga service som Homeboy erbjuder utan kostnad, bland annat terapi, studiestöd, juridisk hjälp, yoga och föräldraklasser. Parallellt med träningsprogrammet arbetar man också med en handläggare för att så småningom hitta en väg vidare ut i yrkeslivet.
En viktig del i vägen till ett arbete är möjligheten att få sina tatueringar borttagna. Tatueringar i ansiktet, på armar och nacke är ett av de mest uppenbara tecknen på gängtillhörighet och för många är det just för att ta bort dem som de först söker sig till Homeboy. Father Boyle drar ofta historien om hur det började, hur “Frank”, som nyligen muckat från fängelset, kom in på hans kontor, bekymrad och konfunderad.
— Han sitter framför mig och tvärs över hans panna, som en banner, som en reklamtavla hade han tatuerat, pardon my French, ”FUCK THE WORLD”. Och han sa, ”Jag har svårt att hitta ett jobb”. Och jag sa, ”Well, hm, Frank. Jag vet inte, kanske vi kan slå våra kloka huvuden ihop om det här”?
Idag har Homeboy Industries tre lasermaskiner och ett trettiotal läkare som på volontärbasis tar bort cirka 800 tatueringar varje månad. Servicen är gratis och personer med gängtatueringar behandlas omgående, övriga får ställa sig på väntelista. Det är en långsam och jobbig procedur, berättar sköterskan som visar mig lasermaskinen i ett av de två behandlingsrummen.
— Folk beskriver det som när du steker i riktigt het olja och oljan stänker upp på dig. Så känns det, om och om igen. Så det är en smärtsam behandling, men de flesta väljer ändå att slutföra den.
En ny gemenskap, en ny familj
Homeboy Industries betraktas idag som en av USA:s mest framgångsrika organisationer för att hjälpa människor som vill lämna gänglivet. Varje månad deltar ungefär 1000 personer i någon av deras kostnadsfria klasser och antalet personer i arbetsträning varierar mellan 250 och 300.
Utöver arbetsträningen och de andra aktiviteterna erbjuder Homeboy Industries något som är mindre konkret, men som genomsyrar hela verksamheten: En gemenskap och en familj utanför gänglivet. Jorja Leap på UCLA visar i sin forskning att det är just starka och meningsfulla relationer i ett nytt sammanhang som är bland de viktigaste faktorerna för att en människa ska lyckas lämna gänget för gott.
Father Boyle använder termen ”kinship”, som kan översättas till ”släktskap” på svenska när han beskriver vad Homeboy står för. Och Hector Verdugo, som själv varit aktiv i ett gäng och gått igenom Homeboys program, berättar vad gemenskapen betyder för honom.
— Att ta emot kärlek, det är det svåraste. Jag har sett det i mig och jag ser det i de andra som är här. Men vi jobbar tillsammans, vi peppar varandra, ”Kom igen, du fixar det här, du är helt okej”. Vi gör misstag men vi hjälper varandra att gå vidare.
Samarbete och kunskapsutbyte
Allt eftersom Homeboy Industries har vuxit och deras metoder visat sig fungera, har förfrågningarna om samarbete med organisationer i andra städer och länder strömmat till. Gregory Boyle ser gärna att deras expertis och erfarenheter används av andra, men han betonar att det inte handlar om att lyfta in en kopia av den verksamhet som Homeboy bedriver här i Los Angeles till andra orter. Varje nytt initiativ måste utvecklas i en riktning som passar just deras plats och deras behov.
Nu erbjuder Homeboy något som de kallar för ”tekniskt stöd” och som Hector Verdugo beskriver som en öppen dialog mellan organisationer och människor som strävar mot samma mål.
— Kom in, lär känna oss, sitt med i våra klasser. Bli en del av cirkeln istället för att stå utanför. Ta med dig det som vi har och se vad som fungerar i din stad, i din organisation. Så jobbar vi över hela landet och även utanför USA. De lär sig hur vi jobbar och vi lär oss av dem.
Så samarbetar man till exempel med Fryshuset i Stockholm, där Camila Salazar Atías som arbetar med Fryshusets avhoppningsverksamhet, länge inspirerats av Homeboys arbete. I våras besökte hon deras huvudkvarter i Los Angeles och i september reste Hector Verdugo och Robet Juarez till Stockholm för att fortsätta utbytet av erfarenheter.
Mycket har förändrats sedan den mest kaotiska och våldsamma perioden i Los Angeles gänghistoria. På 1980-talet anklagades Homeboy Industries för att sanktionera grov brottslighet och hålla kriminella under armarna. Idag äter polischefen regelbundet lunch på Homegirl Café och Father Boyles talarschema är fullbokat nästan ett år i förväg. En förändring som illustrerar hur USA:s före detta gänghuvudstad arbetar för att få ner brottsligheten och ge utsatta ungdomar och före detta gängmedlemmar verktyg för att skapa sig ett bättre liv.
Text: Ingegerd Landström (ingegerd.landstrom@swecalmagazine.com)
Foto: Ingegerd Landström samt pressbilder från Homeboy Industries