Från pensionärer till au-pairer

Att livet efter pensioneringen kan förändras rejält, kan makarna Lilian och Harry Lindqvist från Bjurholm intyga. Strax efter att de sagt tack och farväl till sina respektive läraryrken lämnade de den norrländska vintern för ett liv i soliga södra Kalifornien. Där hjälper de dottern Margareta och svärsonen Erik att ta hand om lilla Lova, ett och ett halvt år.

Det är en solig och lite kylig februarimorgon i Venice, en av södra Kaliforniens mest välkända kuststäder. Turistsäsongen har inte kommit igång ännu; bara några enstaka människor syns till nere på stranden och längs det vanligtvis larmiga turiststråket Venice Beach är det lugnt och stilla.

Jag träffar Lilian och Harry Lindqvist hemma hos dottern Margareta som bor några kvarter bortanför stranden, i ett hus som vetter mot Venice berömda kanaler. Margareta är på pilatesträning, hennes man Erik har åkt till jobbet i närbelägna staden Santa Monica och barnbarnet Lova tillbringar några timmar på förskola. Lilian och Harry bjuder på kaffe och berättar om deras nya liv och vardag på den amerikanska västkusten.

En månad blev till fem
Vi skulle bara stanna en månad, berättar Lilian om resan till Los Angeles i oktober 2011. Då var Lova drygt fyra månader gammal och mormor och morfar blev genast en oumbärlig och mycket uppskattad hjälp i vardagen.  Margareta var i färd med att börja arbeta igen efter några månaders föräldraledighet, och hon och maken Erik ville inte gärna att Lova skulle börja på förskola så tidigt. Margaretas arbete som pilot på det Hong Kong-baserade flygbolaget Cathay Pacific innebär dessutom att hon ibland är bortrest flera dagar i sträck.

Tack vare Lilian och Harry gick ekvationen barn-arbete ihop på ett smidigt sätt och de var förstås glada över att få tillbringa så mycket tid tillsammans med det allra första barnbarnet. En månad blev två, sedan tre och till sist fem innan de så småningom återvände hem till ett vårfagert Bjurholm.

Den första långa vistelsen gav mersmak för alla inblandade, och när Margareta och Erik bad att de skulle komma tillbaka, var Lilian och Harry inte svåra att övertala. Så snart de sista höstsysslorna var avklarade i trädgården packade de återigen sina väskor, den här gången förberedda på att tillbringa sex månader i södra Kalifornien. Och här är de nu, glada och tacksamma över möjligheten att få dela vardagen med Lova och hennes föräldrar.

Kalifornisk vardag
Dagarna ser olika ut för Lilian och Harry, framför allt beroende på Margaretas arbetsschema. När hon är bortrest på jobb, vanligtvis 3-4 dagar i sträck, är det full fart; då är det mormor och morfar tillsammans med pappa Erik som ser till att få vardagen att gå ihop. När Margareta sedan har lediga dagar kan Lilian och Harry passa på att ta det lite lugnare.

Just nu är det extra lugnt, eftersom Lova ska få ett syskon till våren och Margareta enligt flygbolagets regler inte får flyga under graviditeten. Istället passar de på att göra saker tillsammans och hjälpas åt i vardagen, med allt vad det innebär av hämta och lämna på förskola, fixa mat, gå till lekparken och stranden – allt det där som livet med småbarn inbegriper. Margareta gör en jämförelse med det engelska uttrycket ”It takes a village to raise a child,” ungefär, ”Det krävs en by för att fostra ett barn.” Så känns det, konstaterar hon när hon berättar om hur deras familjearrangemang fungerar.

Den dagliga samvaron med Lova och hennes familj utgör förstås en stor del av vardagen, men Lilian och Harry hinner med mycket annat också. Inte minst tar de tillvara på den storslagna naturen och det milda medelhavsklimatet som södra Kalifornien bjuder på; en februaridag i Los Angeles ser rejält annorlunda ut jämfört med Bjurholm vid samma tid på året. I februari har vinterns regn gjort att naturen exploderar i grönska, vindarna från Stilla oceanen blåser varma och vänliga, men sommarens bedövande hetta har ännu inte anlänt. Långa promenader längs med stranden hör till vardagsrutinerna för Lilian och Harry och tillgången till välskötta – och garanterat snöfria – golfbanor året om uppskattar de mycket, inbitna golfspelare som de är.

Till vardagen hör också att hålla kontakten med Sverige i allmänhet och familj och vänner hemma i Bjurholm i synnerhet. De mailar, skypar och läser svenska tidningar, inte minst Västerbottenskuriren som de troget prenumererar på. Lilian är dessutom fortfarande kommunpolitiskt aktiv. Hon är andre vice ordförande i Kultur- och utbildningsnämnden i Bjurholm och lyckas på något vis hinna med såväl större sammanträden som gruppmöten under Sverigevistelserna.

Vana resenärer
Att bosätta sig i USA under en del av året har inte varit så märkvärdigt för Lilian och Harry. De har alltid varit äventyrliga och rest mycket tillsammans, berättar de, och efter att barnen kom har de förstås också hängt med. På så vis fick Margareta och hennes äldre bror, som också heter Erik, tidigt smak på världen utanför Bjurholm. Kanske var det också därför de båda stack iväg till Florida för att utbilda sig till piloter, bara 19 och 21 år gamla.

Efter utbildningen flyttade syskonen sedan runt och arbetade på olika bolag för att samla på sig flygtimmar, ett måste för att så småningom kunna få anställning vid något av de större flygbolagen. Och var de än befunnit sig i världen, i Albuquerque, New Mexico, i Washington DC eller på en Karibisk ö någonstans, så har Lilian och Harry hälsat på. Nu bor sonen Erik i London, där även han arbetar som pilot, och dit passar de också på att resa så ofta de kan.

— Vi har alltid varit såna att vi har åkt iväg till våra barn, varthelst i världen de har varit.  Så vi har alltid haft väldigt tät och nära kontakt, berättar Lilian.

Ömsesidig respekt
Att umgås mellan generationerna är inte alltid enkelt och det är inte alla förunnat att ha ett så nära och okomplicerat förhållande till barnen med deras respektive familjer som Lilian och Harry verkar ha. Och för att relationen mellan familjerna ska fortsätta att fungera så väl som den gjort hittills, så är Lilian och Harry måna om såväl deras egen tid, som om Margareta och Eriks. De har valt att hyra en egen lägenhet i närbelägna Santa Monica istället för att bo tillsammans, och de hittar på egna aktiviteter på fritiden. De spelar golf som sagt, Lilian sjunger i svenska kyrkans kör, är aktiv i den svenska kvinnoorganisationen SWEA och de tycker mycket om att vara ute i naturen.

— Man ska säga ”Hejdå” nån gång, betonar Lilian.  Vi har sagt att vi ska inte bo tillsammans. Vi ska umgås och hjälpa till med Lova på vardagarna, och umgås ibland på helgerna. Men det måste finnas en balans där och det känner man av, var den gränsen går.

Även om de på fredagskvällarna säger ”Vi ses på måndag” så händer det ofta att de ses under helgen också, berättar Harry. Ibland ringer Margaretha och bjuder på middag, eller så är det Lova som saknar dem och inte har riktigt kläm på det där med vardagar respektive helger. De har också lärt känna många av Margareta och Eriks vänner, såväl svenskar som amerikaner, och allt som oftast hänger de med på middagar och kalas.

Att Margareta trivs med att ha sina föräldrar så nära går inte att ta miste på. Hon gruvar sig redan för att de ska åka tillbaka till Sverige så småningom, och tycker det är en otrolig lyx att få ha dem här under så långa perioder.

— Det är helt fantastiskt, det är en gåva till Lova, hon får lära känna sin mormor och morfar så himla väl. Det är en gåva till mamma och pappa, de får vara med sitt barnbarn. Och så är det en så enorm hjälp för oss, de är helt underbara.

— Och just nu, eftersom jag är gravid, så jobbar jag inte. Så det är verkligen mysigt, istället för att det bara är Lova och jag på dagarna så är det vi allihop som gör saker tillsammans.

Bjurholm fortfarande hemma
Trots att de trivs så bra med sin vardag i Los Angeles så har Lilian och Harry inga planer på att lämna Sverige för gott. Vännerna finns ju där och huset med den stora trädgården hemma i Bjurholm vill de absolut inte göra sig av med. Och så finns det förstås någonting i Sverige som saknar motstycke i världen och som alla utlandsboende svenskar längtar till:

— Somrarna i Sverige vill jag inte vara utan, säger Harry med eftertryck.

Kanske är det just kontrasterna som gör att de uppskattar båda platserna så mycket:

Havspromenaderna kontra skidåkningen; den karga norrländska naturen kontra palmerna och citrusträden; nya, spännande bekantskaper kontra kära gamla vänner på hemmaplan.

— Det är roligt med förändringar, konstaterar Lilian. Man hinner inte bli trött på någonting. När vi kommer hem till Bjurholm är det lite som semester, då är det så roligt att träffa alla vänner, det blir väldigt intensivt. Sedan är det roligt att packa och säga hejdå och åka iväg igen.

Senare under våren väntar ännu en förändring, när Margareta, Erik och Lova flyttar till Hidden Hills, ett litet samhälle uppe i bergen, ovanför den välkända kuststaden Malibu. Där har de köpt en gård med gott om plats för både lekande barn och kanske någon framtida häst eller så. Lilian berättar om vindruvorna, citrusträden och fikonträden och om hur spännande det ska bli att börja få fart på växtligheten under helt nya odlingsförhållanden. Och trots att det skulle finnas gott om plats för Lilian och Harry på gården, så har de börjat se sig om efter ett eget boende i närheten. Ett litet hus eller en lägenhet skulle de vilja ha, gärna med en liten trädgård och möjlighet att sitta ute och ta vara på den kaliforniska värmen.

Ett gott liv i en annan del av världen alltså, men viktigast av allt är förstås den nära kontakten med Lova och hennes föräldrar.

— Det största värdet är ju ändå att få umgås med barnbarnet och familjen, konstaterar Harry.

— Det är ju jättemärkvärdigt, vi saknar henne så fort vi kommer hem till Bjurholm, fortsätter Lilian. Då skypar vi till varandra. Och lilla Lova säger ”mommo” och ”moffa” och så tittar vi på varandra på datorn. Åh, jag vill inte åka härifrån egentligen.

Text och bilder: Ingegerd Landström

Tidigare publicerad i Hemmets Journal, nummer 20, 2013