Klyftorna i praktiken

Varje torsdag morgon kör jag till Santa Clarita, en stad några mil norr om Los Angeles. Vid Starbucks möter jag upp de andra, vi går igenom dagens plan och sedan packar in oss i en stor SUV och åker tillsammans till ett så kallat Juvenile Camp (ungdomsfängelse), som ligger strax utanför stan.

Väl där delar vi in oss i grupper, traskar iväg till våra respektive klassrum och sedan är det bara att hålla i sig och hänga med så gott det går.

Vi vet aldrig riktigt vad som ska hända och hur vi ska tas emot.

Tjejerna vi gör skrivövningar tillsammans med är trötta, hyperaktiva, likgiltiga, nyfikna, charmiga, irriterade, entusiastiska, förbannade – allt i en enda röra.

De skriver om att de längtar hem, om pojkvänner som väntar på dem eller inte, om döda farsor, om gängkompisarna, om strul och bråk och droger i alla upptänkliga former.

De skriver och pratar mycket om sina mammor, som ibland finns i deras liv, ibland inte. De är från 15 år och uppåt.

Igår åkte jag från Santa Clarita direkt till min 8-årings Thanksgiving Feast på skolan. Och vilken feast det blev – lunchen bestod av en buffé värdig en bättre restaurang.

Allting hemlagat förstås (själv stod jag och lagade potatismos klockan sex på morgonen) och mammorna cirklade runt i klassrummet: dukade, serverade, trugade och städade undan.

Barnen fick göra egen cranberry sylt och ta hem i små burkar märkta med “Cranberry Jam,” vilket Erik var mycket stolt över. Han gillar att laga mat.

Avslutningsvis läste en pappa, juridikprofessor till vardags, en bok för ungarna som satt tysta och stilla på mattan och lyssnade, sedan ut på skolgården för att leka, mätta och nöjda.

Det är klyftorna i praktiken. Från ett universum till ett annat.