Los Angeles: People, Places and the Castle on the Hill

På the Last Bookstore hittade jag som vanligt en drös böcker om Los Angeles och Kalifornien med några år på nacken.

Mest nyfiken var jag på A.M. Homes reseberättelse från 2002: Los Angeles: People, Places and the Castle on the Hill. En bok som kom till efter att the National Geographic erbjöd Homes en resa vart som helst i världen, på villkor att hon skrev en bok om det.

Homes antog det flotta erbjudandet och valet föll på Los Angeles och det anrika hotellet Chateau Marmont. För att Los Angeles för Homes framstår som den mest amerikanska staden i USA just nu (eller, just då, 2002). Och för att hon alltid velat bo på hotell; ”bo” som i att vistas där under en längre period.

En berättelse av A.M. Homes om Los Angeles; hur förväntansfull blir man inte inför att läsa den?!

Och det börjar så lovande i förordet:

”With every conversation I had, the city of Los Angeles opened, deepened, reveailing itself to be far more complicated, peculiar, eccentric, and more human than I’d anticipated (Homes, p. xvii).”

Desto mer besviken blir man när man inser att A.M. Homes berättelse om Los Angeles är en drygt 150 sidor lång ytlig, ointresserad och gravt irriterande redogörelse för Homes förutfattade meningar om Los Angeles och Angelenos.

Det är lite jordbävning. Några väloljade filmagenter. En avstickare till Palm Springs. En del åldersnoja. Trötta iakttagelser av typen ”From the moment you arrive in Los Angeles, it is about the car.” ”The home of the American Dream.” ”At christmas, some people in Los Angeles paint their lawns white, like snow.”

Klichéerna väller fram över sidorna när Homes gör sitt bästa för att frammana bilden av Los Angeles som ett exotiskt och avlägset universum, en freak show som man inte kan låta bli att titta på och samtidigt förfäras av:

”I am drawn to [Los Angeles] for all the wrong reasons, just like those who have visited before me, intrigued, horrified by the glitter, the shine, the strangeness.”

För mig som skjutsar på hockeyträning, går på föräldramöten, pratar politik, rensar ogräs, jobbar med struliga tonåringar, umgås med hängivna miljönissar och veckohandlar på Ralphs är den där bilden av Los Angeles som dystopisk, ytlig, obegriplig och narcissistisk så, jag vet inte vad jag ska kalla den, slarvig kanske? Klyschig och ointressant, ja, absolut.

Jag blir också förvånad över hur konstruerad hennes berättelse känns. Bara ett exempel: Homes förklarar hur hon före ankomsten till Los Angeles besväras av tanken på att en jordbävning skulle kunna inträffa. När hon så kommer fram är hon mycket försiktig:

”Stepping out of the car and onto the ground in Los Angeles, I felt tentative. That first footstep was a test – my foot touching the surface, testing to make sure it is solid, not quick to give way, not already rumbling.”

Really?  You did that? And those were your actual thoughts?

Det kanske mest irriterande är bilden av sig själv som Homes målar upp, den av henne som en outsider, så annorlunda jämfört med människorna hon möter på denna märkliga plats, så långt från New York:” I am that dark and mystical thing, a woman from the East, an ”intellectual.”

Hon vet inte ens om hon gillar Los Angeles funderar hon och redan efter två dagar har hon fått nog. Folk bara ringer och ringer; främlingar, vänner, bekanta, alla vet att hon är där och alla vill bidra med just deras version av Los Angeles. Hon känner intensivt att hon måste bort därifrån, Los Angeles är bara ”för mycket.”

Så hon kör ut i öknen och får en guidad tur av vindkraftverken som står uppställda i Coachella Valley, strax norr om Palm Springs. Hon finner dem magiska.

Hon åker vidare till Palm Springs där hon checkar in på ett hotell som hon omgående checkar ut från (inte många hotell når upp till hennes krav, vilket hon också utförligt beskriver i boken). Som ett bevis på exakt hur högt över dess nivå hon befinner sig, beskriver hon hur vad som händer när hon frågar mannen som bär ut hennes väskor vad han tycker om vindkraftverken.

”Amazing, isn’t it” I say.

“Incredible,” he says. “en eyesore, a blot on the landscape.”

Hon slutar där och vi förstår precis vad hon vill säga: En tölp, på ett tölpigt hotel.

Efter två dagar vill hon bara dööö av brist på stimulans och socialt liv; öknen och Palm Springs är inte heller Homes grej. Hon återvänder, inte så mycket till Los Angeles, som till sitt hotell.

Och det är där, i beskrivningen av Chateau Marmont, som bokens enda behållning kan skymtas. Men hur det Los Angeles ser ut som Homes i förordet beskriver som betydligt mer ”komplicerat, märkligt, exentriskt och mänskligt” än hon förväntat sig? Om det vet jag ingenting alls.