“Man måste alltid vara beredd att köra elevator-pitchen”

Årets mottagare av SWEA Los Angeles filmstipendium, Caroline Ingvarsson, berättar om tiden i USA och arbetet med dokumentärfilmen Folded Letters.

När Caroline Ingvarsson träffar ett gäng SWEA-medlemmar för att berätta om sin stipendievistelse har hon just återvänt från sin senaste jobbresa. I filmprojektet Folded Letters följer hon några personer som har förhållanden med män som sitter i fängelse och under de senaste veckornas filmande på olika håll i USA har hon på nära håll tagit del av deras vardag och ofta extrema livsöden.

Det tar på krafterna, berättar hon, hon känner sig fortfarande lite skakad efter allt hon varit med om.

Det fortsatta arbetet med dokumentären Folded Letters har varit Carolines huvudfokus under den tre månader långa stipendievistelsen i Los Angeles. Projektet är ett exempel på en imponerande konstnärlig uthållighet – hon har jobbat med det till och från under flera års tid och mötet med varje möjlig intervjuperson har föregåtts av en lång och intensiv brevkontakt.

Senare i år väntar ett fängelsebröllop och ett frisläppande och Caroline hoppas kunna vara med och filma båda händelserna.

— Det har varit en lång kamp för att göra filmen, jag har varit tvungen att mogna tillsammans med min historia. Jag ville hitta ett sätt att beskriva de här människornas livssituation på ett så värdigt sätt som jag förmår.

— Det finns så många förutfattade meningar om varför kvinnor inleder förhållanden med män som sitter i fängelse. Man säger att de söker spänning, att de vill försöka rädda bad guys, och mitt mål har varit att visa en annan sida. Min berättelse handlar om människor som varit utsatta för någon form av misshandel – fysisk eller psykisk – och som för första gången känner att de har kontroll över sitt förhållande och sitt liv.

Caroline Ingvarsson är 28 år och kommer från Malmö. Den största delen av sin karriär har hon  tillbringat utanför Sverige, framför allt i Australien där hon bott i åtta år. Efter en examen från Sydney Film School har hon arbetat i spännande projekt tillsammans med regissörer som inspirerat och väglett henne och hon såg egentligen ingen större anledning att flytta tillbaka till Sverige.

—  Det finns en väldigt nära relation mellan regissörer och produktionsbolag inom den lokala filmindustrin i Australien. Alla peppar och stödjer varandra i allt, jag har aldrig varit med om det tidigare. Och jag saknar det stödet, det nätverk som oberoende filmskapare har där.

Nu, drygt två år efter att hon lät sig övertalas av sin australiensiske man, möbeldesignern Glen Baghurst, att flytta till Sverige har hon funnit sin plats även här. Hon har skapat nya relationer och nätverk och är imponerad av den svenska filmbranschens ambition att pusha fram talangfulla kvinnliga filmskapare.

— Det är fantastiskt att man i Sverige försöker rätta till den stora obalansen mellan kvinnor och män när det kommer till regissörer och producenter. Det finns ett stort stöd till kvinnor som vill jobba med film i Sverige, vi har kommit mycket längre än de flesta andra länder och det är otroligt spännande med alla nya kvinnliga regissörer som kommer fram.

Under de dryga två åren i Sverige har Caroline haft framgångar både på hemmaplan och i internationella sammanhang. För sitt manus till kommande kortfilmen, Under Rymdskeppet, belönades hon med Efter Bergman- stipendiet 2014 och med kortfilmsdokumentären Hundvakten, där hon följer Lars-Gunnar Persson under ett dygn i hans liv, har hon vunnit Pixel Audience Award och Pixel Talent Award, det senare ett av Sveriges största kortfilmspris.

Med Hundvakten vann hon också Juryns 2:a pris för Bästa dokumentär på Palm Springs International Short Fest, den har visats på Scandinavian Film Festival L.A. och gör just nu en runda på internationella filmfestivaler världen över.

— Hundvakten är en film som kom till av ren kärlek, och av frustration över hur hela finansieringsprocessen fungerar. Lars-Gunnar var mina föräldrars hundvakt, jag hade precis kommit tillbaka till Sverige och skulle hämta hunden. Han fångade mig totalt, var så social, hade så mycket att berätta och jag var så fascinerad av hans historia. Jag bara kände att folk skulle vilja höra honom prata och jag ville ge honom en chans att bli hörd.

Efter att mest ha jobbat med dokumentärfilmer och berättat historier ur verkliga livet har Caroline på senare tid börjat ägna sig mer åt att skriva drama.

— Med dokumentärer får jag berätta andra människors historier, vilket jag är helt fascinerad av. Men det är också frustrerande att alltid vara begränsad till det jag ser framför mig. Med drama får jag skapa nya berättelser. Just nu skriver jag på ett manus till en långfilm och snart kommer det ut en kortfilm. Det har varit ett bra år.

SWEA Los Angeles filmstipendium är idag väl etablerat inom den svenska filmbranschen och lockar till sig många talangfulla sökanden, berättar Cecilia de Rico, som är ordförande i SWEA Los Angeles filmkommitté. Hon är glad över att Caroline utnyttjat stipendietiden maximalt och poängterar att det är en viktig del i bedömingen av ansökningarna.

– I Caroline såg juryn en unik berättare med stor konstnärlig talang och med ett starkt driv och engagemang i sitt arbete. Hon hade också en tydlig och konkret plan för vad hon ville göra under sin vistelse i Los Angeles och kom mycket väl förberedd. Vi var övertygade om att hon skulle kunna ta tillvara på möjligheterna som finns här och det har hon verkligen gjort, med råge.

Utöver arbetet med Folded Letters har Caroline gått kurser i manusskrivande, skrivit på ett nytt manus, regelbundet jobbat tillsammans sina mentorer Sally Levi och Rick Charnoski och lärt känna människor som inspirerat och pushat henne vidare.

Hon har också lärt sig en hel del om vad som krävs för att ta sig fram som filmskapare i USA, inte minst att våga ta för sig och att tänka mer kommersiellt, hur svårt det än är.

— Det är ett helt annat sätt att jobba här, med pengar som kommer från privata finansiärer istället för statliga medel. Man måste kunna sälja sin film, alltid vara beredd på att köra elevator pitchen. Jag är van att vid att ha en stor konstnärlig frihet och att göra filmer som inspirerar mig. Här måste man tänka mycket mer i termer av filmens kommersiella värde, att den ska gå att sälja.

— Jag skulle definitivt vilja jobba med film i USA, det är den ultimata drömmen. Men jag ser ju hur alla som kommer hit har samma dröm. Om jag först lyckas på hemmaplan, om jag kan bevisa att jag är bra på det jag gör, så tror jag att jag har bättre möjlighet att lyckas här.

Text: Ingegerd Landström

SWEA Los Angeles filmstipendium för 2016 går att söka fram till 31 maj. Läs mer på SWEA Los Angeles hemsida, www.losangeles.swea.org