Midsommar på Gilmore Adobe – Ernie Mauritson är redo

Att svensk midsommar har flyttat in till Gilmore Adobe beror framför allt på en person: Ernie Mauritson, Vice President och ekonomichef för A.F. Gilmore Co och tredje generationens svenskättling.

“Meet me at 3rd & Fairfax” står det att läsa på skylten ovanför ingången till ett av Los Angeles mest välbesökta platser, the Original Farmers Market i hörnet av, well, 3rd Street och Fairfax  Avenue, i Fairfax-distriktet.

På senare tid har uppmaningen hörsammats inte minst av den lokala svenskkolonin. Förra hösten kickade svenska kyrkan igång säsongen på Gilmore Adobe, allt som oftast träffas kyrkokören där för att öva och om en vecka är det dags för svensk högtidsfinal, när kyrkan, Svenska handelskammaren och SWEA Los Angeles arrangerar midsommarfest tillsammans.

Den svenska anstormningen till 3rd och Fairfax beror till stor del på Ernie Mauritson. Ernie är Vice President och ekonomichef för A.F. Gilmore Co, företaget som äger Farmers Market och marken runt omkring.

Han är också tredje generationens svenskättling och de senaste åren har han börjat utforska sin anknytning till Sverige, såväl bakåt i tiden som här och nu. Han har fortfarande inte lyckats få in en svensk restaurang på Farmers Market (han jobbar på det), men tillsammans med vår präst Pernilla Håkansdotter Olsson och kantor BrittMarie Sixtenson ser han till att svenskarna hittar dit i andra sammanhang.

Vi har kommit överens om att träffas vid klocktornet, strax utanför huvudentrén till Farmers Market. Ernie Mauritson syns på långt håll; han går snabbt och målmedvetet och den mörka affärskostymen står i skarp kontrast till alla sommarklädda människor som strosar omkring på gågatan. Farmers Market tar emot ungefär tre miljoner besökare per år (enligt den egna hemsidan) och är ett av Los Angeles mest populära vattenhål, för såväl turister som Angelenos.

Vi lämnar gågatan och folklivet bakom oss och går in genom porten till Gilmore Adobe, en nästan osannolikt stillsam oas mitt i storstadsmyllret. Här har företaget A.F. Gilmore Co sitt huvudkontor och Ernie sin arbetsplats sedan 15 år tillbaka. Ett rejält trästaket och höga, lummiga träd stänger ute bruset och byggnaderna utanför, skygga katter smyger förbi på gräsmattan och hönor kacklar trivsamt runt bordet där vi slagit oss ner för att prata.

– Du börjar bli en ganska välkänd person bland svenskamerikaner i södra Kalifornien. Jag tänker att det finns de som är nyfikna på vem du är och vad du har för koppling till Sverige?

— Jag vet. ’Vem är den där människan? Han pratar ju inte ens svenska!’

Vilket inte är alldeles sant; Ernie pratar lite svenska och han jobbar på att lära sig mer. När han hinner, när inte livet och vardagen kommer i vägen. Självstudiekursen i svenska har han tagit sig igenom med stor entusiasm och han lyssnar fortfarande på CD-skivorna i bilen.

— Jag kan läsa svenska mycket bra tycker jag. Och mitt uttal är okej, så jag förväntar mig att endera dagen kommer jag att vakna och prata flytande svenska. Det är så jag håller motivationen upp, säger han och skrattar.

— De tre extra bokstäverna har jag inga problem med. Det är bokstaven ”j”, särskilt tillsammans med”l” och andra märkliga kombinationer som är svåra. Och de är inte alltid konsekventa, åtminstone inte i mina öron. Och så förstås alla dessa vanvettigt långa ord, med typ 25 bokstäver. De är värst!

När Ernie Mauritson började släktforska på allvar för fyra år sedan visste han praktiskt taget ingenting om sitt svenska arv. Av sin farfar Ernst Hugo Mauritson, som han fått sitt namn efter, har han bara vaga minnen; han gick bort när Ernie var några år gammal. Ernies far, Roy, pratade inte svenska och visste inte – eller berättade i alla fall inte – mycket om sin egen bakgrund.  När han gick bort 1987 insåg Ernie att med sin far hade han också förlorat en stor del av sin släkts historia.

Tankarna på att ta reda på det han kan om sin släkt har han haft länge, inte minst för sin 19-åriga dotter Emmalines skull. Så, för fyra år sedan råkade han på en hemsida som hjälper till med släktforskning och tack vare den satte han igång på allvar.

Han fick ganska enkelt fram information om sin mor, vars föräldrar (Olof George Christianson och Anna Pauline Wenos) emigrerade till USA från Denmark respektive Norge. På hans fars sida var det svårare och att Ernie fått reda på så mycket kan han tacka en gammal svensk vän, Barbro Holmberg, för. De lärde känna varandra i Los Angeles på 1970-talet och återupptog kontakten för bara några år sedan. Barbro bor i Mariefred, några mil utanför Stockholm, och tack vare hennes och hennes vänners kontakter med enskilda kyrkoförsamlingar runtom i Sverige föll pusselbitarna så småningom på plats även om hans fars svenska familjehistoria.

Nu vet Ernie Mauritson att hans farfars föräldrar, Eric och Bothilda Mauritzson, levde sina liv i den lilla orten Torsebro i Skåne. Deras son, Ernies farfar, föddes i Torsebro fram emot slutet av 1800-talet och emigrerade till USA år 1901. Där träffade han Lydia May Hoskins, även hon med svenska rötter, och de fick så småningom en son, som alltså är Ernies far.

Två besök har det hittills blivit till Skandinavien. Första resan, tillsammans med hustrun Debbie och Emmaline, gick till de större städerna: Olso, Köpenhamn och Stockholm. Två år senare, sommaren 2011, åkte Ernie iväg på egen hand – han kallar resan för sin pilgrimsfärd – för att utforska sin familjehistoria.

Han besökte Esbjerg i Danmark där hans mors farfar växte upp. Framför allt besökte han byn Torsebro i nordöstra Skåne, där hans farfar växte upp och där hans farfars föräldrar levde och dog. Han fick ett varmt välkomnande av byns invånare, inte minst av Sven-Olov och Pirkko Sigesgård, som hade samlat ihop en all tillgänglig information om hans släkt. De tog honom med till omkringliggande byar där Ernies släktingar levde för många år sedan och de besökte den plats där hans farfar växte upp.

— Huset finns inte längre kvar, men jag besökte platsen där det en gång stod. Det låg vackert till, vid ett vattendrag, och huset på andra sidan bäcken fanns där på den tiden och det såg ungefär likadant ut som min farfars hus gjorde. Jag kunde stå där och se samma saker som de gjorde, ta av mig skorna och stå i samma bäck som de gjorde, för många år sedan

Byborna visade honom kyrkan och platsen där hans farfars föräldrar ligger begravda, gravstenen rengjord och texten nymålad inför hans besök. Nu är det barnbarnsbarnet Ernie som tar hand om Eric och Bothilda Mauritzsons gravplats.

I samma veva som Ernie började utforska sina svenska rötter långt tillbaka i tiden, började han också bekanta sig med den lokala svenskkolonin i Los Angeles-området. Han kontaktade SWEA Los Angeles, som upplyste honom om deras medlemspolicy – enbart för svensktalande kvinnor.

— Jag vet, men det är idag det. Vi får väl vänta med det så länge, konstaterade Ernie och letade sig raskt vidare till andra organisationer.

Nu är han medlem i SACHF (Scandinavian American Cultural and Historical Foundation), sitter i styrelsen för Vasa Skandia Lodge #247, blev nyligen invald som kassör i Svenska kyrkans styrelse och sjunger i kyrkokören.

Han lär sig att uttala sångtexterna perfekt långt innan han förstår vad de handlar om.

Hur kommer det sig att du gick med i kören? Du tänkte aldrig, ’Men vänta, jag kan ju faktiskt inte svenska? ’

— Nej. Nej. Han småskrattar vänligt, som han ofta gör. Om Ernie sägs det att han är envis, målmedveten och ser till att få saker gjorda. Jag misstänker att han finner frågan om svenskan och kören helt irrelevant.

Vi pratar om de svenska organisationerna i södra Kalifornien, om utmaningarna de står inför och hur de ska kunna rekrytera nya medlemmar och vara relevanta också i framtiden.

— Jag tror på mer samarbete, mer kommunikation mellan de olika grupperna. Jag hoppas att jag bidra till det, bli en slags katalysator, om så bara på något litet sätt. Om tillräckligt många av oss gör det, så tror jag att organisationerna kan fortsätta växa och stå starka även i framtiden.

Nu är det snart dags för midsommarfirande på Ernie Mauritsons hemmaplan, arrangerat av kyrkan, handelskammaren och SWEA Los Angeles.

När det gäller att bidra till samarbeten mellan de svenska organisationerna så har han uppenbarligen redan börjat.

Text och foto: Ingegerd Landström